No time for us

Det har gått över en månad nu. Fattar du inte hur jävla orolig jag är? Vet du hur all ångest och alla skuldkänslor kväver mig? Kan du ens tänka dig hur det är att ligga vaken mitt i natten, brist på sömn, ligga och tänka på allting som hänt och sedan känna hur allt brister, hur tårarna rinner ner för kinden och gör kudden alldeles dygnsur? Nej, det vet du inte för du lämnade mig i sticket och vet ingenting om hur det är att må så dåligt. Du lämnade mig bara så där, utan ett endaste ord. Du gav inte ifrån dig ett endaste litet ljud. Om du hade sagt något kanske jag inte skulle vara så orolig som jag är nu. Kanske hade jag mått dåligt bara av att jag vet hur jag sabbat allting flera gånger om. Just nu mår jag skit för att jag har känslor för någon som går runt och håller på med allt o alla. Jag gråter, har ångest, tänker på alla så kallade minnena flera gånger om dagen, "får" återfall när det gäller min självdestruktivit, känner hur allt brister osv för att jag hatar att behöva vara kär i en jävla player som tror att man kan gå runt o hålla på så som du gör och tro att ett sådant beteende inte kommer ge resultat. Men sådana resultat ger resultat förr eller senare.
Jag trodde på ALLT du sa, jag trodde på ALLT du gjorde, jag trodde på dig. Jag hade ingen tanke på att du skulle lura mig och sedan lämna mig.
Du lyckades få med mig in i ditt extremt fula spel. Jag var ett lätt offer, lättfångad. Du visste nog att alla orden du sa verkligen gick in hela vägen, du visste att du fick mig att tro att jag var speciell, eller hur? Annars skulle du aldrig hållit på så länge som du gjorde.
Efter allting som hänt så önskar jag att vi bara hade en vanlig vänskap. Det har jag önskat sen jag började inse att du bara lekte med mig. Och vet du vad? Jag kom på det redan efter dagen då vi träffades, jag fick reda på att du hållit på med en annan och då visste jag att jag bara var en i mängden.
Men du får mig att känna mig älskad och speciell för stunden. Bara genom att se på dig när du står/sitter inärheten får mig att glömma allt. Du suger in mig i en annan värld där problem inte finns. Jag känner mig så felfri, verklig och en aning fri när jag väl är i din famn. Men det var så länge sedan nu att jag glömt hur det var. Helvete. Jag saknar dig.
Varje dag i skolan kämpar jag för att inte börja gråta för varje gång jag öppnar munnen. Det känns att allting ska brista, det är därför jag försöker hålla tyst så mycket som möjligt, så gått det går. Kvällarna börjar med att jag lägger mig i sängen, ligger vaken i flera timmar, tänker på alla dom stunder då allting var hyfsat bra och väldigt mysigt. Jag saknar det vi hade fast jag med egna ögon fick se hur du egentligen är.
Du fick mig att tro bara efter några sms att det var du som jag behövde. Att det var du som fick mig att behålla bägge fötterna på jorden och fick allt annat att försvinna för stunden. Det var därför jag ville träffa dig så jävla mycket, du var min tillfälliga lösning. Men efter flera veckor så blev jag rädd. Jag blev rädd för dig. För jag vet hur jag blir efter ha träffat dig. Först är jag nervös, sen när du väl visar dig så lättar allt och jag mår kanon, jag ler och skrattar nästan hela tiden och tänker inte på någonting, jag är fri. Jag kan känna hur allting bubblar i kroppen. Men sen när jag ska gå biter jag mig i läppen, blir tårögd och vill bara sätta mig i ett hörn och gråta som ett barn. Du får mig att ändra humör så snabbt.
Men nu, när vi inte träffats på ett tag och inte hört nåt från varandra på mer än en månad så börjar jag inse allt mer och mer att jag faktiskt förlorat dig. Det är det som gör mest ont. Jag fick veta det ena o det andra desto längre jag var fäst vid dig, jag såg hur du egentligen var osv. osv, men det är det här som gör mest ont. Det är därför allting brister så oftare och så betydligt mycket lättare. Jag har förlorat dig. Fastän jag mått så himla dåligt under tiden jag lärt känna dig så är det alldeles för tidigt för att förlora dig. Jag mår bokstavligt piss just nu för att jag vägrar inse, jag vägrar acceptera att jag faktiskt förlorat dig. Det är över. Jag har förlorat dig. Jag orkar inte mer. Jag vill må bra igen. Jag vill vara i din famn, känna ditt huvud stödja sig på mitt, ha mitt huvud mot ditt bröst och känna hur du lätt pussar mig på huvudet. "Jag är alltid tryggast när du är en liten bit ifrån, en rörelse i ögonvrån... Jag vill ha min tunga där du är... men så nära får ingen gå"
Jag saknar din värme, jag saknar dina kyssar, din falska kärlek som faktiskt fungerade på mig. Jag är fast. Du hypnotiserade mig och nu är jag vilsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag håller på att förlora kontrollen helt.