I hate to feel like this

Hostar och nyser hela tiden. Näsan rinner och halsen gör ont. Vaknade med huvudvärk och har det än. Antigen fryser jag fastän jag har på mig en långärmad tröja, munkjacka och en filt eller så känner jag hur varm jag är fast jag inte svettas nåt. Svininfluensan? Hmpft, nej. Det är en helt vanlig förkyldning... hoppas jag.

Imorgon i skolan ska vi översätta en engelsk låttext till svenska. Jag hade jättesvårt att välja vilken jag skulle ta. Men efter en hel del tänkade så valde jag Comatose med Skillet. Det är den låten som beskriver bäst om hur jag faktiskt mår. Och You are better than drugs med Skillet, men den ville jag inte ta, min svenska lärare är så himla negativ när det gäller såna ämnen.

Jag gråter mig fortfarande till sömns, som jag gjort sen i april, maj. Jag somnar fortfarande med smärtan klösandes i bröstet. Det gör ont att tänka på allting vi gick igenom, både allt bra och dåligt.
Jag vaknar fortfarande med samma, äckliga klump i magen. Varje morgon sätter jag på mig masken och får omvärlden att tro att jag är glad och har det så himla bra fastän folk i klassen åter igen börjat snacka bakom ryggen. Men om jag ska jämnföra, bry mig om dom som knappt känner mig(med tanke på att dom inte har det blekaste om hur jag egentligen mår)som håller på att snacka skit eller bry mig hur jag ska försöka få en omstart i livet? Att få en ny start utan en jävla massa problem pga av att jag fäster mig alldeles för lätt för fel person, ett liv utan sömnlösa nätter och en jävla massa ångest, oro och panik. Det finns inte. Det låter alldeles för bra, alldeles för overkligt. Om man heter Johanna och har gått igenom ett o annat dom senaste åren så finns det inget felfritt liv. Jag kommer alltid leva i en värld full av problem.

Tiden går. Det har snart gått två månader nu. Jag försöker men det tycks inte gå. Det ekar i huvudet att jag faktiskt förlorat dig. Men jag vill inte acceptera det. Jag vill inte inse. Jag kan inte, jag vill inte.
Fastän du behanldar mig som luft så saknar jag dig.