Ny blogg!

Ny blogg: www.thekalaspuff.blogg.se
Blogspot.com börjar bli långtråkigt, så byter bloggsida och blogg helt.
Kommer inte uppdatera någonting här på stripedwiiings.blogspot.com något mer. MEN, den här bloggen kommer finnas kvar! Raderar den inte. Men som sagt, ingen mer uppdatering efter det här inlägget. Raderar inga inlägg på den här bloggen, den får vara så som den är just nu.
www.thekalaspuff.blogg.se är det som gäller nu, troligtvis kommer det flera inlägg om dagen om jag har tid osv.

Ha det!
xoxo Johanna

I just don't want to miss you tonight

att du fortfarande går och tänker på allt.

det är över, Johanna, det är över. inse fakta,

du har förlorat honom sedan flera månader tillbaks.

inget av det som hände betydde nåt, han lurade dig,

han lekte bara med dig. du var ett alldeles för lätt offer,

lättfångad. varje kväll, varje morgon, varje dag, du är

desperat som börjar tänka på honom och allt som hände

så fort du hör eller ser vissa saker. och att du fortfarande

känner hur allting brister när du hör vissa låtar eller låttexter,

omvandla låtarna till favoritlåtar igen, varför gråta för någon som

inte ens bryr sig om dig? kom över honom, det vore vara lätt faktiskt, med tanke på att han aldrig var något bra.

allt var bara ett fult, falskt spel.

kärlek är för dom, dom som har tur - och du, Johanna, är inte en av dom.

ONOMNOMNOM.

Försov mig idag. En timma. Ehe, opsidaysi, så kan det gå. Pappa väckte mig tjugo över åtta. Så det var bara att ta på mig kläder, sätta upp håret i en slarvig tofs, packa skolväskan, hämta äpple från kylskåpet och sedan hopp in i bilen. FÖRSTA gången jag var osminkad i skolan sen typ sexan, lulz.

Efter skolan åkte jag till ICA och köpte chokladpudding! Och en tidning om foto. Chokladpuddning ONOMNOMNOM. Ja, idag är det sista dagen jag trycker i mig det mesta, sen så ska jag försöka gå ner i vikt. Observera försöka. Försökt många gånger innan och blivit utan resultat för att jag har ett sådant sötsug hela tiden. MEN jag ska gå ner i vikt, så är det bara. Jag vill ha en kropp som jag trivs i. Dem flesta tycker att min mage är gosig(?) osv, men usch vad jag hatar allt med min kropp att göra. Min mage sticker ut och förstör verkligen allt när jag har på mig vissa linnen och t-shirts, mina lår är stoooora och ja, hej jag ogillar min kropp. Ska i alla fall försöka äta godis varannan, var tredje vecka fall det inte kommer gå att sluta helt. Får se hur det går med tanke på att jag brukar äta flera rader choklad nästan varje dag. Ett under att jag inte väger över 55 kg när jag trycker i mig så sjukt mycket onyttigheter varje dag.

Ohohoho, dom har satt 11 årsgräns på New Moon, så nu ska jag bara hitta någon/några som vill gå med mig så ska jag se den nån dag har jag bestämt.

Did it hurt? - Nevershoutnever

Återbesöket igår var smått nervöst. Jag är inte så värst förtjust i sjukhus och att behöva svara på vissa frågor och så men det gick hyfsat snabbt vilket var rätt skönt. Det som tog mest tid var när jag och pappa skulle sitta och vänta hela tiden. Först skulle vi vänta för att få prata med någon om vart vi skulle, sen gick vi till ett annat väntrum några meter ifrån där vi fick vänta på läkaren och "undersökningen" gick snabbt, hon bara kände och höll på med magen, ställde frågor och sedan sa hon att vi skulle till labbet för att få ett provrör med oss hem. Fifan vad lång stund vi vänta bara för att få det dära förbannade provröret!

Idag var jag nära på att komma försent till skolan, häwhäw. Satsade på att ta en buss halv tio när vi skulle börja tjugo i. Fast kom faktiskt inte försent! tehe. Vi skulle ju till ungdomsmottagningen så lärarn ville vänta in några fler innan vi skulle in och blablabla. När vi väl gick in i självaste mottagningen fick vi vänta i ett mysigt litet väntrum. Och sen när klassen skulle in gick vi igenom en korridor, en lång och smal en, vilket jag nästan fick panik av, jag vet inte varför. Och för varje rum vi gick förbi kikade jag alltid in en snabbis, gav en snabb blick in i rummet för att se hur ungdomsmottagninger kan se ut. Ja, det var första gången jag var inne i en ungdomsmottagning, det var första gången jag vågade gå in i hela vägen. Innan har jag vara stått utanför eller utanför dörren innan man blir mött av en massa personer som jobbar där. Vi satt och lyssnade o diskuterade i en timma. Och för varje "ämne" vi pratade om kändes det som att dom hela tiden kollade på mig, som om dom visste att jag har problem med sömnen och relationer till vissa vänner, familjen och att jag har det svårt med kärlek och att huvudet är full av frågor och funderingar... Det var lite läskigt faktiskt. Men det var uppfriskande, att få en bild på hur det är på ett ungefär. Nu återstår det bara att jag ska få mod nog till att ringa numret som står på pappret vi fick och boka tid.

Sen fick jag stressäta för att jag kom hem en halvtimma innan jag skulle bli hämtad inför träningen... På tal om mat. Jag har gått upp nästan 2 kg. Usch. Och det dåligaste med att jag går upp är att jag vet ta mig fan inte hur jag ska få bort det jag lagt på mig, jag har försökt olika saker vid olika tillfällen men ingenting hjälps. Det är hopplöst för mig att ens försöka gå ner, med tanke på att jag sitter femtielva timmar framför datorn, lulz. Att få väga 5-7 kg mindre är bara en av mina tusentals drömmar. Att gå ner i vikt är en av miljader saker som jag inte kan. Men jag vill. Jag vill bli smal, slippa skämas för att min mage sticker ut och förstör när jag har på mig vissa linnen och tröjor. Min mage sticker ut och ser alldeles... blä ut. Usch.

Och så funderar jag på att klippa kort, inte alldeles för kort, men kort.

Film hela dagen

Runt halv tio tiden kom jag och mamma hem från bion. Filmen, 2012, var inte direkt den bästa, men inte heller den sämsta. Men den var runt 2 timmar och 38 minuter, vilket inte var så roligt, speciellt inte när vi satt på rad två. Hade rätt ont i nacken ett tag efteråt. ehe.

Sen när vi kom hem såg vi på The day after tomorrow, samma regissör och den handlar också om naturkatastrofer osv.

Så bara kollat på film hela dagen, hoho.

Imorgon blir det antagligen stan en snabbis, eller det beror på fall Syster(Pernilla/Perra) ska in. Och troligtvis blir det bio med Jennie! Awesome! Inte träffat dom på ett bra tag så det skulle inte passa fel att träffa dom imorgon.

På måndag ska jag på återbesök angående när jag hade problem med mina tarmar och blev inlag på Östra. Halv elva på Gamlestads vårdcentral, och det blir nog minst en timma som jag och pappa kommer bli kvar där.

Och på tisdag ska klassen på besök på Mini-Maria, ungdomsmottagningen som ligger bredvid skolan. Gått och tänkt på att jag kanske ska passa på att boka tid hos en kurator eller psykolog när jag ändå är där, när jag väl ska dit, när jag väl är tvungen att gå dit. Får se hur det blir, om jag vågar. Och ja, jag har fortfarande inte kontaktat nån, någon kurator/psykolog,än och ändå var det fleeera månader sedan som jag hade "bestämt" mig för att söka hjälp.

nej, nu måste jag stänga av datorn. mamma försöker sova så ska väl lägga mig ner en stund och lyssna på musik och kanske läsa nåt. det är bara jag och mamma hemma o jag är inte trött alls, antar att jag inte kommer försöka sova förän runt två, tre tiden.

Saknad

Inge' stan för min del imorgon. Attans. Saknar folk som in i helvete. Inte träffat folket på jättelänge och inte varit inne i stan på ett bra tag nu. Och tillråga på allt så ska jag iväg nästa helg så kommer inte kunna åka in förän den 28:e. It sux! Saknar folket superdupermegaasmycket.
För om jag åker in imorgon måste jag vara med på söndag, vilket jag verkligen inte vill. Och det blir svårt att försöka skippa att vara med på söndagen med tanke på att om jag säger på söndagsmorgonen att jag inte är bra nog att spela så ja, då kommer dom fråga hur fan jag orkade med att vara inne i stan osv. Usch. Väntar fortfarande på rätt läge att säga till pappa att jag tänker lägga ner, lär få säga till snart med tanke på att vi måste betala medlemmsavgiften om några veckor. Vet bara inte hur jag ska säga det. Typiskt mig att inte veta hur jag ska säga när det väl gäller "viktiga" saker.

Men imorgon så ska jag och mamma äta på Donken och kolla på 2012. För bio är tydligen inte för ansträngade enligt mamma, så det skadar inte mig. Så runt fyra far jag och mamma till Scandinavium för mat och sedan blir vi sittandes i yttligare någon timma. Trevligt.

Helgen kommer bli seg med tanke på att jag inte får åka och träffa folk, och nästa helg med. Sicket liv.

Kär var det sista som jag ville bli

Så ta mig tillbaka

In i ditt liv

Jag ångrar mig nu

Jag vill inte vara fri

Jag bönar och ber

Men det struntar jag i

För kär var det sista som jag ville bli

Jag ville va stolt

Utan regler och krav

Men åh vad jag önskar

Att jag hade dig kvar

fyfan vad jag saknar dig.

I hate to feel like this

Hostar och nyser hela tiden. Näsan rinner och halsen gör ont. Vaknade med huvudvärk och har det än. Antigen fryser jag fastän jag har på mig en långärmad tröja, munkjacka och en filt eller så känner jag hur varm jag är fast jag inte svettas nåt. Svininfluensan? Hmpft, nej. Det är en helt vanlig förkyldning... hoppas jag.

Imorgon i skolan ska vi översätta en engelsk låttext till svenska. Jag hade jättesvårt att välja vilken jag skulle ta. Men efter en hel del tänkade så valde jag Comatose med Skillet. Det är den låten som beskriver bäst om hur jag faktiskt mår. Och You are better than drugs med Skillet, men den ville jag inte ta, min svenska lärare är så himla negativ när det gäller såna ämnen.

Jag gråter mig fortfarande till sömns, som jag gjort sen i april, maj. Jag somnar fortfarande med smärtan klösandes i bröstet. Det gör ont att tänka på allting vi gick igenom, både allt bra och dåligt.
Jag vaknar fortfarande med samma, äckliga klump i magen. Varje morgon sätter jag på mig masken och får omvärlden att tro att jag är glad och har det så himla bra fastän folk i klassen åter igen börjat snacka bakom ryggen. Men om jag ska jämnföra, bry mig om dom som knappt känner mig(med tanke på att dom inte har det blekaste om hur jag egentligen mår)som håller på att snacka skit eller bry mig hur jag ska försöka få en omstart i livet? Att få en ny start utan en jävla massa problem pga av att jag fäster mig alldeles för lätt för fel person, ett liv utan sömnlösa nätter och en jävla massa ångest, oro och panik. Det finns inte. Det låter alldeles för bra, alldeles för overkligt. Om man heter Johanna och har gått igenom ett o annat dom senaste åren så finns det inget felfritt liv. Jag kommer alltid leva i en värld full av problem.

Tiden går. Det har snart gått två månader nu. Jag försöker men det tycks inte gå. Det ekar i huvudet att jag faktiskt förlorat dig. Men jag vill inte acceptera det. Jag vill inte inse. Jag kan inte, jag vill inte.
Fastän du behanldar mig som luft så saknar jag dig.

Your lips are venomous poison

You're poison runnin' through my veins
You're poison, I don't wanna break these chains

I wanna love you, but I better not touch
I wanna hold you, but my senses tell me to stop
I wanna kiss you, but I wanna too much
I wanna taste you, but your lips are venomous poison

Well I don't wanna break these chains

det händer alldeles för mycket saker på en och samma gång.

det tar kål på mig. du tar kål på mig. jag orkar inte.

Desperate love

Precis kollat på Patrik 1,5 med familjen min. Den var inte så som jag förväntat mig. Men den var helt okej. Men just nu känner jag mig fet efter allt godis som jag tryckte i mig. Försökt sluta äta godis fleeera gånger, fast brutit det efter bara några dagar. Men ska nog göra yttligare ett försök. Fast chokladen är ett undantag!

Jag skulle vara den lyckligaste tjejen idag. Idag var dagen som jag sett ifram emot så extremt jävla mycket. Den dagen som skulle bli den bästa omvandlades och blev till en av dom värsta. Jag har gått runt hela dagen och kollat på klockan hela tiden. Tänkte runt tre tiden att jag egentligen skulle suttit på tåget, påväg till Malmö, runt sju tiden försökte jag få en bild av hur det skulle se ut när jag egentligen skulle köa utanför Malmö Arena, runt åtta, halv nio tänkte jag på hur det skulle låta på konserten, vad han skulle spela för låtar, vad han skulle säga emellan låtarna, hur mycket jag skulle gråta av ren lycka, hur det skulle bubbla av iver och glädje. Gud så desperat man kan vara. Men efter hans konsert på Metaltown så skulle det vara intressant och faktiskt få veta hur mycket mer jag skulle gråta. Låter rätt fånigt, men när han väl klev ut på scen på Frihamnen i somras och jag kände hur det brast, av lycka, av ren glädje, så ville jag bara kunna få uppleva det igen, men kanske på ett mer känslosamare sätt. Jag saknar Metaltown. Det var en efterlängtad dröm som gick i uppfyllelse. Jag trodde faktiskt att jag aldrig skulle få se Manson live. Att få uppleva en sådan känsla för att se och höra en idol... Varför var han tvungen att ställa in?

Jag sitter med hörlurar i öronen. Ingen annan musik än Marilyn Manson har spelats i mina öron idag. Förutom när mamma satte på Kent förut, men sch, det räknas inte. På tal om hörlurar, mina hörlurar till mobilen pajade häromdagen, dom som uteslutar precis allt annat ljud. Jag åkte verkligen in i min lilla egna värld varje gång jag hade dom, jag hörde inget, bara min musik, musik som bara jag kunde höra, musik som fick mig att tro att dagarna skulle bli bra. Nu har jag mina gamla hörlurar, och dom suger! Högsta volym med dom var som nåt mellanläge på dom andra jag hade. typ. usch, jag irreterar mig massor på att jag hör människorna på bussarna prata, när bilar åker förbi osv. Fast på ett sätt är det ju bra, jag har kommit tillbaka till verkligheten.

Mamma och syster min har gått och lagt sig. Pappa sitter i pannrummet och håller på med datorn. Jag är inte trött, men är tvungen till att lägga mig. Lär ligga uppe hela natten, lyssna på Manson när jag samtidigt tänker på det ena och det andra. Och OM jag somnar, vilket jag är väldigt osäker på, så kan jag satsa flera miljoner på att jag kommer drömma om hur det skulle ha varit i Malmö Arena och se Manson live igen.

Godnatt!

Ingen Malmö, Ingen Manson

Klockan är snart sju. Jag skulle egentligen stå utanför Malmö Arena och köa, i väntan på att äntligen få se Marilyn Manson live för andra gången i år. Ja, jag är fortfarande desperat. Helvete att han skulle ställa in. Det var inte fören efter jag fick reda på att han ställt in då alla veckor bara flög förbi. Så dom tre senaste dagarna har det varit halvt deppigt angående den inställda Manson konserten. Uschusch. Hoppas verkligen att han kommer snart igen.

Fixat till bloggen, som man lägger stor märke till. Med tanke på att allting bara var svart och vit innan. Men jag vill ha färg på stället. Annars kommer alla tro att jag är en sjukt tråkig och deprimerad person 24/7.
Och jag vet inte varför, men på sista tiden har jag börjat gilla rött. Och blått.

Helgen kommer bli otroligt seg. Imorgon bär det av till Uddevalla, och på söndag till Gråbo. Först fira kussen och sen middag hos farfar & Marianne. Inte så värst kul. Men nästa helg ska jag förhoppningsvis passa på att dra in till stan. Fall jag kan. Och om jag är på humör för det då.

Jag vill töja ena örat. Och pierca industrial. o Köpa biljetter till Enter Shikari.

No time for us

Det har gått över en månad nu. Fattar du inte hur jävla orolig jag är? Vet du hur all ångest och alla skuldkänslor kväver mig? Kan du ens tänka dig hur det är att ligga vaken mitt i natten, brist på sömn, ligga och tänka på allting som hänt och sedan känna hur allt brister, hur tårarna rinner ner för kinden och gör kudden alldeles dygnsur? Nej, det vet du inte för du lämnade mig i sticket och vet ingenting om hur det är att må så dåligt. Du lämnade mig bara så där, utan ett endaste ord. Du gav inte ifrån dig ett endaste litet ljud. Om du hade sagt något kanske jag inte skulle vara så orolig som jag är nu. Kanske hade jag mått dåligt bara av att jag vet hur jag sabbat allting flera gånger om. Just nu mår jag skit för att jag har känslor för någon som går runt och håller på med allt o alla. Jag gråter, har ångest, tänker på alla så kallade minnena flera gånger om dagen, "får" återfall när det gäller min självdestruktivit, känner hur allt brister osv för att jag hatar att behöva vara kär i en jävla player som tror att man kan gå runt o hålla på så som du gör och tro att ett sådant beteende inte kommer ge resultat. Men sådana resultat ger resultat förr eller senare.
Jag trodde på ALLT du sa, jag trodde på ALLT du gjorde, jag trodde på dig. Jag hade ingen tanke på att du skulle lura mig och sedan lämna mig.
Du lyckades få med mig in i ditt extremt fula spel. Jag var ett lätt offer, lättfångad. Du visste nog att alla orden du sa verkligen gick in hela vägen, du visste att du fick mig att tro att jag var speciell, eller hur? Annars skulle du aldrig hållit på så länge som du gjorde.
Efter allting som hänt så önskar jag att vi bara hade en vanlig vänskap. Det har jag önskat sen jag började inse att du bara lekte med mig. Och vet du vad? Jag kom på det redan efter dagen då vi träffades, jag fick reda på att du hållit på med en annan och då visste jag att jag bara var en i mängden.
Men du får mig att känna mig älskad och speciell för stunden. Bara genom att se på dig när du står/sitter inärheten får mig att glömma allt. Du suger in mig i en annan värld där problem inte finns. Jag känner mig så felfri, verklig och en aning fri när jag väl är i din famn. Men det var så länge sedan nu att jag glömt hur det var. Helvete. Jag saknar dig.
Varje dag i skolan kämpar jag för att inte börja gråta för varje gång jag öppnar munnen. Det känns att allting ska brista, det är därför jag försöker hålla tyst så mycket som möjligt, så gått det går. Kvällarna börjar med att jag lägger mig i sängen, ligger vaken i flera timmar, tänker på alla dom stunder då allting var hyfsat bra och väldigt mysigt. Jag saknar det vi hade fast jag med egna ögon fick se hur du egentligen är.
Du fick mig att tro bara efter några sms att det var du som jag behövde. Att det var du som fick mig att behålla bägge fötterna på jorden och fick allt annat att försvinna för stunden. Det var därför jag ville träffa dig så jävla mycket, du var min tillfälliga lösning. Men efter flera veckor så blev jag rädd. Jag blev rädd för dig. För jag vet hur jag blir efter ha träffat dig. Först är jag nervös, sen när du väl visar dig så lättar allt och jag mår kanon, jag ler och skrattar nästan hela tiden och tänker inte på någonting, jag är fri. Jag kan känna hur allting bubblar i kroppen. Men sen när jag ska gå biter jag mig i läppen, blir tårögd och vill bara sätta mig i ett hörn och gråta som ett barn. Du får mig att ändra humör så snabbt.
Men nu, när vi inte träffats på ett tag och inte hört nåt från varandra på mer än en månad så börjar jag inse allt mer och mer att jag faktiskt förlorat dig. Det är det som gör mest ont. Jag fick veta det ena o det andra desto längre jag var fäst vid dig, jag såg hur du egentligen var osv. osv, men det är det här som gör mest ont. Det är därför allting brister så oftare och så betydligt mycket lättare. Jag har förlorat dig. Fastän jag mått så himla dåligt under tiden jag lärt känna dig så är det alldeles för tidigt för att förlora dig. Jag mår bokstavligt piss just nu för att jag vägrar inse, jag vägrar acceptera att jag faktiskt förlorat dig. Det är över. Jag har förlorat dig. Jag orkar inte mer. Jag vill må bra igen. Jag vill vara i din famn, känna ditt huvud stödja sig på mitt, ha mitt huvud mot ditt bröst och känna hur du lätt pussar mig på huvudet. "Jag är alltid tryggast när du är en liten bit ifrån, en rörelse i ögonvrån... Jag vill ha min tunga där du är... men så nära får ingen gå"
Jag saknar din värme, jag saknar dina kyssar, din falska kärlek som faktiskt fungerade på mig. Jag är fast. Du hypnotiserade mig och nu är jag vilsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag håller på att förlora kontrollen helt.

Helgen var helt awesome!

Fredag: Stan vid elva tiden, träffade Emma(Skövde-Emma). Vi hade väldigt kul med hennes penna som studsade runt. Smygfotade folk som åt på Donken. Träffade Katta oh Josefine en snabbis vid trappan. Åkte upp till Vårgårda. Kom äntligen iväg runt fyra tiden efter ha gått runt som en idiot och letat efter rätt tåg på Centralen. Mitt i natten, närmare fyra tiden, gick jag och Malin ut till vinförrådet och snodde vin. Lättpåverkade, yesyes! Vi låg och sjöng bland annat barnlåtar, Tommy Nilsson, Linda Bengtzing osv. resten av natten. Trevligt som fan!

Lördag: Runt fem tiden slutade vi sjunga, efter sjungit över 20 låtar kom vi helt enkelt in på fler. Malin spådde mig med en kortlek. Jag kommer ha ett väldigt bra sexliv och en jävla massa ungar, bli knarkare, vara otrogen och olyckligt gift, gú sicken framtid att se ifram emot! ... hosthost. Halv sju började vi bli trötta så vi försökte somna. Uppe ca. 3 timmar senare. Senare på dagen kom Paulina och Julia. Tjejkväll. Fyfan vad kul det var när vi satt i vardagsrummet och hade på TV:n(utan ljud) och musik samtidigt. När Paulina och Julia gått drack Malin och jag upp resten av all cider och försökte få ner ännu mer vin(Vi hade gömt flaskan sen natten i ett skåp i hennes rum). Gick och la oss runt ett, två tiden.