söndag 23 augusti 2009
Tillsammansmord.
torsdag 20 augusti 2009
NoName...
fredag 14 augusti 2009
Mitt hår är gay
Idag har jag varit sjukt ego känner jag. Och mitt hår har varit gay, gay, gay och ännu mera gay. Och en liten gnutta fail.
För ungefär en timma sedan kom jag hem från Kungsbacka. Det var jag, pappa, Emelie, Linnea och Suvi. Helt plötsligt började bilen konstra. Flera olika knappar lös och det kom upp olika texter om att det var något fel. Pappa fick ta i när han skulle svänga för det blev något fel med självstyrningen eller vad det heter. Sen när vi var vid SKF så började det tjuta, det där lätet som kommer när man åker fast man inte satt på sig säkerhetsbältet, fastän alla hade på sig sina. Sen...POFF.. så blev alting svart. Strömmen gick. Så pappa svängde in vid ett ställe mellan SKF och Renova, sen så ringde Suvi Anssi och bad han komma. Och Emelie ringde efter sin mamma som kom efter en stund och skjutsade hem mig och Linnea också. Det var faktiskt lite småläskigt. Trodde att vi skulle stanna mitt på väggen när det började konstra sig när vi precis passerat Möndal.. Huhu.
onsdag 12 augusti 2009
Förlåt
Dem två senaste dagarna har varit skit. Jag har ägnat mig åt att sitta och försökt komma på varför du gör så här mot mig. Efter det som hände i måndags så vet jag inte vad jag ska tro om dig. Hur ska jag kunna lita på dig om det visar sig att du ljuger för mig, om och om igen? Nej, det går inte. Jag kan inte lita på någon som bara ljuger. Det känns att du ljugit om precis alting efter det som hänt. Jag vet inte vad jag har gjort eller sagt för att du ska ha börjat ljuga för mig. Och jag vet inte om det bara är för mig du ljuger för. Men jag antar det. För du vill inte längre veta av mig. Du vill slippa mig. Jag börjar inse hur mycket du gör för att få mig att förstå att du har tröttnat på mig. Men det är för tidigt för oss att glida ifrån varandra. Det har inte ens gått ett år. Det är alldeles för tidigt. Fast det har hänt en jävla massa så ska du veta att du betyder, och att du är saknad. Saknaden är lika stor som skuldkänslorna(Och dom är stora.)
Jag vet inte vad jag gjort, jag vet inte vad jag sagt. Jag kommer inte på ett piss. Men ändå tar jag på mig allting, känner på mig att det är mitt fel, att jag ställt till det - igen. Men... det kanske är därför du ljuger för mig...? Du har gett mig så många chanser. Jag har varit sjukt nära att sabba alltihop flera gånger bara under sommaren, men ändå har du förr eller senare gett mig en ny chans. Du har nog tröttnat på det. Tröttnat på alla mina misslyckanden och vill inte längre ge mig nya chanser, du tycker att du har gett mig för många och att jag sabbat varenda en o därför vill du inte längre veta av mig. Visst måste det vara så? Det är det enda jag kan komma på. Men du behöver väl inte börja ljuga för mig "bara" för det? Eller...?
Det som är mest förvirrande är att... jag vet inte om det är bara för mig du ljuger för. Jag vet inte om det är bara för mig du ljuger för eller om du ljuger för dom flesta andra också. Men om det bara för mig du hittar på alla dessa saker, försöker låtsas att allting är så bra och sedan ljuga om allt möjligt.. då ska jag försöka hålla mig undan. Du vill inte längre ha någon vänskap, du tycker att jag har fått alldeles för många chanser. Jag förstår dig. Jag är hopplös och du förtjänar att ha bättre vänner.
Men du ska veta att jag inte har ätit på 4 dagar. Jag har bara försökt dricka mig mätt på jucie och vatten. Spykänslan kommer efter en halv skorpa eller en tugga av middagen. Jag ser ingen mening med att äta längre när jag har andra viktigare saker att ta tag i. Jag vill inte förlora dig. Det tog två hela år för mig att komma över en person sist. Hur lång det kommer det ta för mig att komma över dig...? Du har gett mig så mycket mer. Fast vi inte träffades så ofta så träffades vi mer än jag och den andra personen gjorde. Du gav mig så mycket fast du inte var medveten om det. Du betyder verkligen. Men du vill nog inte inse det. Du vill inte veta av mig. Förlåt. Men jag ska inte längre störa dig. Du har slösat bort din värdefulla tid på en hopplös, värdelös sak. Förlåt. Men vad som än händer. Så kommer du vara otroligt saknad.
Jag har varit orolig, nästan panikslagen för en enda stor lögn. I flera dagar gick jag runt och försökte komma på vad jag gjort för fel; hade jag sagt eller gjort någonting för att du skulle ha blivit sån här?Du vet, jag har ingen aptit längre. Jag antagligen spyr upp det jag äter, får sura uppstötningar eller får bajsont i magen. Jag ser ingen mening med att äta när jag har andra, viktigare saker att tänka på. Jag tänker inte förlora dig. Det har inte ens gått ett år. Jag känner mig sjukt dålig, rent av hopplös, som sabbar någonting om och om igen, något som inte ens hållit i ett år.Alla låtar jag en gång kunde le till, dem låtarna lockar fram tårar på kvällarna. Av olika skäl. När jag känner hur allting brister när jag lyssnar på Dead by April, Iris, Damien Rics, Avril Lavigne och vissa Kent låtar, ja då förstår till och med jag att depressionen har tagit över igen.
lördag 8 augusti 2009
Överglad, för första gången sen Metaltown
Igår så pratade jag med pappa om Marilyn Manson konserten i Stockholm. Med tanke på att det är på en måndag som han ska spela på i Stockholm så sa både mamma och pappa nej. Jag fick inte ta ledigt från skolan. MEN. Sen så började pappa kolla på ticnet, och såg att när han ska spela i Malmö är det på en fredag!
Sedan efter han såg det kollade vi(han och jag)upp tågbiljetter och hotell. Så nu är allting fixat.
Jag ska se Marilyn Manson i Malmö!!!111oneoneone
Jag och pappa kommer ta ett tåg 15:27 på fredagen. Så jag kommer bara hinna sluta skolan, åka hem, fixa det allra sista och sedan ta bussen med pappa till Centralen o sedan åka tåg i några få timmar. Och vårat hotell ligger gatan mittemot stationen i Malmö, så vi kommer bara checka in, lämna våra grejer och sedan ta bussen ner till Malmö arena och kolla på Marilyn Manson.
Helt jävla underbart.
Jag är så underbart glad.
För en gångs skull så gillar jag mina föräldrar.