Lov, lov, Jag vill ha lov.

Snart är det skolavslutning. Nästa vecka är det tema vecka och sedan kommer vi inte göra så värst mycket dem två sista dagarna.. Sen är det loooov i 8-10 veckor. Yäy. Då kommer man kunna sova till tolv, halv ett måååånga gånger i rad.

Det här lovet kommer bli det bästa någonsin, det vet jag. Metaltown och äntligen få se Marilyn Manson live, träffa Malin och vara en dag med henne på Liseberg, hänga vid gräset, bada i sjöar, sova över hos folk och kanske bila runt i Sverige med familjen. För mig låter det underbart. Och det känns att när lovet sätts igång, det är då mitt liv startar. Det är då allting börjar om.

För ungefär två år sedan ville jag bara stoppa tiden, jag ville inte ha sommarlov, jag ville inte gå igenom någon avslutning, jag ville faktiskt stanna kvar i skolan. Då var det ett rent helvete för mig att sluta skolan och det påverkade lovet helt och hållet. Och det är här min chans att komma ikapp, att få ta igen allting jag missade. Det är nu mitt liv börjar på riktigt.

Visst, jag är inte direkt ivrig och alldeles sprallig för att få sluta skolan, men ändå vet jag att det här lovet kommer bli speciellt, det kommer bli speciellt och magiskt.

Jag har paxar här och nu att få sova över hos folk jag inte känt så jättelänge, jag paxar här och nu att träffa folket massvis med gånger under lovet. Jag paxar allt och alla som kan få mitt lov att bli som jag hoppas på. Jag paxar att äntligen få ha ett bra lov.

Imorgon har jag t.o.m. tänkt ha på mig en klänning, och det är ett stort tecken på att jag börjar komma ut från min isolering, det är ett tecken på att jag inte skämms över mina skärsår och ärr. Det här ett steg in i omvärlden. Ett steg av alla dem stegen som väntar. Jag börjar sakta men säkert bli accepterad av omvärlden fast det är allt mer personer i skolan som ropar och säger saker efter mig, men dem är ingenting, dem är bara som irreterande insekter som man snart vågar att mossa. Jag kan inte säga att jag är fullständigt trygg eller speciellt säker, men jag vet att det här är ett stort steg som kommer få konsekvenser, bra konsekvenser... Eller finns det bra konsekvenser? Men jag är faktiskt väldigt orolig fall jag vill hänga med till Skara Sommarland med klassen den 10 juni med tanke på att jag har fyra vinröda sträck snett nedanför naveln.. Annars ska jag försöka att leva.

Jag vill leva.

Skola idag igen då. Efter ha sovit till klockan tolv, halv ett i fyra dagar så var det som att behöva gå upp mitt i natten idag. Uschiii. Fast sen så var man i skolan bara i 4 timmar, men ändå.

Jag vill spola tillbaks tiden. Spola tillbaks, så det blir lördag igen. Det var något fruktansvärt kul och jag fick verkligen känna på en gnutta på hur det är att få leva. Visst börjar jag åka in mer och mer in till stan nu, men fortfarande är det för lite. Jag är för lite social och behöver verkligen få komma ut. Alla tankar kring precis allting som har hänt dyker upp så ofta bara för att jag sitter och inte gör någonting alldeles för ofta.

Jag kan kolla ut genom fönstret, se solen skina och känna hur mycket jag vill ut.

Jag kan nästan bli avundsjuk på dem andra. Dem andra som jag vet har det så mycket bättre än jag, som träffar folk nästan varje dag, dem hinner knappt tänka.

Ett liv som består av att träffa flera personer minst 5 gånger i veckan, få skratta och ha kul, varför kan jag inte få ha det så? Jag skulle vara på mycket bättre humör då, jag kanske till och med skulle ha lättare för att somna på kvällarna efter lååånga dagar inne i stan eller någon annan stans. Jag vill ha ett liv att kämpa för, ett liv som jag verkligen kan leva.

Sweet dreams, little girl.

Hade egentligen tänkt skriva en hel del om det som hände i lördags. Men jag kan bara säga att det var skitkul och att jag hoppas att det blir mer sånt till sommaren.

Ha det!

xoxo Johanna

Kan någon säga mig vad ordet "liv" är för något?

Idag har jag och mamma varit i Allum och köpt massvis med saker. Dels köpte mamma en klänning som jag ska ha på mig på avslutningen, nagellack och ett färgglatt linne.
Under dem senaste dagarna har jag tydligen varit väldigt färgglad enligt vissa.
Jag kanske börjar acceptera det mesta omkring mig nu, jag kanske vågar allt mer nu för tiden, faktiskt. Det är väldigt svårt att tro, men jag tror faktiskt att det här är grunden av min start till att försöka bygga upp ett nytt och bra liv. Visst, jag kanske inte är så social...än, men det har jag inte varit på över 3 år så det kommer väl med tiden antar jag, jag börjar ju åka allt mer till stan nu för tiden och träffa folk. Men det kommer fortfarande dem dagarna då jag bara sitter hemma och har allmänt tråkigt, bara slösar bort tiden på att sitta framför TV:n eller datorn. Självklart kan jag inte åka in till stan varje dag, men vad ska jag hitta på egentligen? Jag har aboslut inget annat att göra än att åka in till stan om jag inte är hemma och segar. Det jag har kan jag inte kalla för ett liv. Livet rinner iväg och jag gör inget åt det, jag låter livet rinna iväg. Jag vet mycket väl att jag har mina rätt så bra perioder och perioder då allt är som ett helvete. Jag har börjat acceptera det nu, accpeterat att jag faktiskt inte är som alla andra. Jag är inte som dem, jag är en av dem som sticker ut ur mängden. Men jag har fortfarande inte vågat ta steget in till ungdomsmottagningen. Jag har pratat och tjatat i månader om att jag ska göra det, men det blir aldrig av. Jag klarar det helt enkelt inte. Jag är för svag. Jag kan inte, jag är för feg. Hjälpen till en värld utan skärandet flyger förbi mig flera gånger, men jag vet att jag aldrig kommer sluta skära mig helt. Att skära mig är något som ligger i min kultur och utan det klarar jag mig inte. Jag finner tröst i skärandet, konstigt nog. Jag vet att jag behöver hjälp att få mig själv att sluta skära mig så mycket jag har gjort under dem senaste 2 åren, men jag kommer inte klara det. Visst, det hänger på mig, men ingen annan skulle glädjas av det. Mina föräldrar har aldrig frågat mig vad jag har gjort på armarna när dem blir fulla av skärsår som sedan blir ljusrosa, små ärr, ingen runt omkring mig bryr sig om dem såren som finns på armarna och därför har jag ingen lust alls till att gå till en kurator och be om hjälp. Varför skulle jag? Ingen annan skulle glädjas av det, ingen bryr sig och därför känner jag ingen mening till det.
Jag har inget liv längre. Det försvann för flera månader sen. Det försvann när jag allt mer och mer började förstå att jag började dra mig undan och låsa in mig i min egna lilla värld. Jag kan fråga mig själv flera gånger varför jag inte försöker få kontakt med fler personer, varför jag drar mig undan så fort jag ha folk runt omkring mig, varför jag inte är så social som jag borde? Om jag var social nog, träffade folk flera gånger i veckan så skulle jag inte ha tid till att sitta och inte göra någonting, jag skulle vara aktiv hela tiden. Snart är det sommarlov, hur fan ska det gå då? Vad ska jag göra veckan innan Metaltown? Och vad ska jag göra i dem 7-8 veckorna efter det?
Jag vet ingenting längre. Jag håller på att tappa kontrollen - igen.
Om jag bara kunde få att ett bra liv som dem andra. Det skulle göra allt så mycket lättare.

Sol, Monligt, Mulet.

Igår var jag inne i stan och träffade folk. När jag kom fram till Centralen träffade jag på KattKatt(Jasmine) och Kinesbarn (Emelie). Vi gick runt på stationen och letade efter Perra/Porra. Men när vi inte hittade henne gick vi in till Nordstan, raka vägen till trappan. När vi kom dit såg vi Perra, Samuel, Henke och några andra som KattKatt o Kinesbarn kände. Dem skulle tydligen vara med på en parodi av låten "Det var en gång en fågel" så dem höll på att spela in. När dem höll på att spela in gick jag, KattKatt, Kinesbarn fram och tillbaka i Nordstan och väntade på att dem skulle bli klara. Men när dem sa att det var flera scener kvar tvekade KattKatt fall hon ville stanna kvar. Fast vi hängde med dem när filmgänget skulle till konstgräset vid Göteborgsoperan och kollade på när dem spelade in där. Medan dem spelade in drack jag Monster som jag köpte påvägen dit. Kinesbarn smakade självklart flera gånger. Men sen när filmgänget väl var klara vid gräset så sa dem att dem skulle till Brunnsparken och sedan till någon skatepark vid Bergakungen. Och då orkade inte KattKatt och Kinesbarn längre, så dem åkte hem. Men jag hängde med och under tiden vi gick pratade jag en hel del med Samuel. Det var faktskt första gången vi träffades så jag fick passa på, tehe. När vi kom till Brunnsparken var det någon som av oss gratis knäckebröd. Ehum. Det var inte så gott, med tanke på att Samuel stoppade in knäckebrödet (med plasten på, för dem var i småsmå plastgrejjer som man var tvungen att riva upp...)i min mun... Det var inte så gott, hah. Sen bar vi av mot skateparken som tog en evighet att komma till. Väl där så var det småkillar som sa att dem var -97:or och började fråga om vi var emos och varför vi var där ._.

Fast sen när dem skulle spela in den allra sista scenen gick jag, Henke, Samuel och Perra. Vi orkade helt enket inte mer D:

Vi åkte spårvagn till Centralen (som tog över 20 minuter, för att det var över sex spårvagnar framför oss som också skulle dit och tydligen var det något fel så ja...)med några som tydligen Perra, Henke och Samuel kände. Vi blev ensamma i spårvagnen (Okej, det kanske var en eller två kvinnor också.)och då sprang vi längst bak i spårvagnen och började vinka o dansa till chauffören(det var spårvagnar bakom oss också), som vinkade och dansade tillbaks, haha.

Efter fleeeera minuter var vi äntligen framme och vi började gå mot konstgräset. Där var Knarkis(Mikaela) och flera andra. Sen så hände det väl inget speciellt, förutom att jag blev Henkes vandrande spegel (För att man kan spegla sig i mina solglasögon...) och Knarkis stödperson när hon skulle upp&ner för trapporna till Göteborgsoperan (Som ligger mindre än 10 meter ifrån konstgräset.)när hon skulle på toa. Hon hade tydligen inte ätit något på hela dagen så därför så blev han lätt kissenödig med tanke på att hon och dem andra drack rätt mycket :3 Men när klockan blev närmare halv sex var jag tvungen att gå. Och självklart hade jag precis missat bussen så jag var tvungen att vänta i över 30 minuter på nästa. Wiho... *viftar med flagga* Men annars var dagen helt lyckad. Dagen var helt klart bäst.

Och idag har jag och min storasyster kollat på någon Tim Butron film med Johnny Depp i huvudrollen som heter något med Edward.... Den var iallafall väldigt rolig, och väldigt bra.

Men nu har jag allmänt tråkigt och venne vad jag ska hitta på.

Ha det!

xoxo Johanna

Dead by April

Varmt, svettigt, nära på att få värmeslag, prata med massvis med olika personer. <- Ja, så var det att stå och vänta på att Dead by April skulle börja spela på Shock.

Klockan tolv hoppade jag på bussen, tjugo över mötte jag Jennie och Julia på pressbyrån, sedan väntade vi på Pernilla, Jasmine och Angelica. Sen gick vi runt, runt i stan och sedan träffade vi ännu mer folk, sen gick vi runt, runt i stan igen. Och runt kvart i tre gick vi till Shock och väntade på att Dead by April skulle börja spela. När dem väl kom sa sångaren(vars namn jag inte kan...)att dem bara ska spela två låtar! O___O ... Så vi hade stått i nästan en timma bara för att lyssna på två låtar. Wiho.. Men sen så var det signering och det gick väl rätt så snabbt, men ändå inte... Fick i alla fall signerat min singel och arm. Och så fick jag en megaaffisch på dem som fanns vid ena provrummet! Sofie(Som var en av dem som vi träffade lite senare.)gick fram till kassan och frågade fall man fick ta dem megaaffischerna på Dead by April vid varje provrum, och svaret blev ja så alla(Och vi var typ över... 10 personer...?) kastade över sig dem tre megaaffischerna, och jag blev en av dem som hann få en.

Sen när alla fått sina singlar signerade var jag tvungen att åka hem. Och när jag väl kom hem fanns det inte speciellt mycket att göra. Blev rejält sugen på Monster men orkade inte gå en promenad till ICA, fallifall det skulle få för sig att börja regna igen. Det regnade något otroligt mycket när jag, Jennie och Julia väntade på Pernilla & Co.

Men nu lyssnar jag på musik, funderar på allt som hänt under dagen, är trött men ändå rätt glad. Meeen nu ska jag sätta upp min megaaffisch och möblera om på väggen så den får plats.

Ha det!

xoxo Johanna

Regn, regn, och... ännu mera regn.

Idag har det regnat ta mig fan hela dagen. Inge roligt alls. Fast inget kan slå hur dygnsur man blev i onsdags när vi hade friluftsdag i skolan. Då såg jag ut som en dränkt katt, mijao.

Men idag så vaknade jag runt fyra, fem... tror jag. Jag vaknade av att syrran sparkade till något eller välte ner något i sömnen och sen hörde jag pappa gå upp, och sedan efter en låååång stund hörde jag hur pappa försiktigt gick upp i trapporna, och han går inte upp förens sex tiden så mjaaaa... man kan inte kalla det sovmorgon som jag egentligen skulle haft.

På långrasten idag så åkte jag, Nadja och Emma in till stan. Och där köpte jag tre radigt nitbälte med kedjor och Monster!!!111oneoneone

Fast drack inte min Monster förens jag kom hem, hämhäm. *får en svävande nolla ovanför huvudet*

Sedan har det väl inte hänt något speciellt. Bara suttit framför TV:n och datorn resten av dagen. Sicket liv man har.

Men imån blir det stan runt tolv tiden, träffa Emma och annat folk, och sedan runt halv fyra så ska Dead By April spela i Shock! Och sedan ärre signering! Mihi. Längtar sönder.
Justeja, måste kolla upp en buss nu ju. Tack, blogg, att du påminde mig.

Ha det!

xoxo Johanna

Gnistan är spårlöst försvunnen..

Jag orkar seriöst mer. Jag orkar verkligen inte låtsas att allt är så jävla bra som folk tror.
Jag känner mig ignorerad, jag känner mig som luft. Existerar jag verkligen? Alla bara passerar mig utan att ens kolla åt mig håll. Ingen vill lägga ner sin tid på mig längre, jag är utesluten ur deras värld. Jag är inlåst i min egna lilla värld där ingen annan existerar, jag är ensam och det är jag less på. Att bara sitta hemma och inte göra något vettigt gör mig galen. Jag låter livet rinna iväg. Men vad fan ska jag göra när alla behandlar mig som luft? Jag försöker bygga upp ett bra liv, men jag känner på mig att jag kommer bli utan resultat. Allt håller på att rasa ihop, allt det jag byggt upp bara faller om och om igen. Jag orkar verkligen inte längre. Jag försöker få kontakt med nytt folk, men jag vet att dem inte tar mig seriöst utan struntar i mig helt. När jag ber någon SMSa/ringa mig när personen ska in till stan nästa gång igen så slutar det hela tiden med att jag får reda på ett eller annat sätt att personen varit i stan och självklart har jag inte fått reda på något. Jag är gråtfärdig, jag är spyfärdig. Gråtfärdig för jag känner mig hopplös, jag försöker och jag vill ha ett bra liv, men vafan händer? Inte ett jävla skit. Spyfärdig för alla fjäskar något otroligt, ger mig ett intryck som tydligen inte stämmer. Jag blir less på allt. Men samtidigt orkar jag inte isolera mig från omvärlden igen. Det tog alldeles för lång tid för mig att våga ta steget ut och möta det som väntade där ute, så fall jag skulle falla tillbaka skulle jag tappa kontrollen helt. Allt jag vill är att få umgås, skratta och slippa tänka på allt. Jag vill ha personer runt mig som får mig att må bra, som får mig att skratta och leva i nuet, som får mig att glömma alla mina problem för stunden. Men vad ska jag göra? Vad begär ni av mig? Jag vill inte åka in till stan och se fall några helt okända personer sitter vid konstgräset, jag kan inte bara gå fram och sätta mig o börja prata, jag är för obekväm och rädd för att göra sånt. Jag är inte som dem flesta som kan börja prata och få kontakt med personer bara på en dag, jag måste ha flera dagar på mig fall jag ska våga öppna mig för nytt folk. Men hur ska jag få kontakt med nytt folk fall alla behandlar mig som luft? Jag orkar seriöst inte längre. Gnistan som fanns runt omkring mig är spårlöst försvunnen, och jag antar att det kommer ta flera månader för den att våga komma tillbaka. Jag vågar inte lita på omvärlden längre, jag vågar inte lita på mig själv längre. Jag har lurat mig själv för många gånger nu. Men jag vet att jag inte bara kan sitta och tro att någon bara ska komma och knacka mig på axeln och POFF så har jag fått kontakt med någon. Jag vet att det hänger på mig själv, men hur fan ska jag göra? Vad gör jag för fel? Vad är det som gör att ni ignorerar mig och behandlar mig som luft? Allt jag begär är umgäng och ett bra liv. Är det för mycket begärt? Vad ska jag göra för att få kontakt och få må bra som dem andra?