Desperate love

Precis kollat på Patrik 1,5 med familjen min. Den var inte så som jag förväntat mig. Men den var helt okej. Men just nu känner jag mig fet efter allt godis som jag tryckte i mig. Försökt sluta äta godis fleeera gånger, fast brutit det efter bara några dagar. Men ska nog göra yttligare ett försök. Fast chokladen är ett undantag!

Jag skulle vara den lyckligaste tjejen idag. Idag var dagen som jag sett ifram emot så extremt jävla mycket. Den dagen som skulle bli den bästa omvandlades och blev till en av dom värsta. Jag har gått runt hela dagen och kollat på klockan hela tiden. Tänkte runt tre tiden att jag egentligen skulle suttit på tåget, påväg till Malmö, runt sju tiden försökte jag få en bild av hur det skulle se ut när jag egentligen skulle köa utanför Malmö Arena, runt åtta, halv nio tänkte jag på hur det skulle låta på konserten, vad han skulle spela för låtar, vad han skulle säga emellan låtarna, hur mycket jag skulle gråta av ren lycka, hur det skulle bubbla av iver och glädje. Gud så desperat man kan vara. Men efter hans konsert på Metaltown så skulle det vara intressant och faktiskt få veta hur mycket mer jag skulle gråta. Låter rätt fånigt, men när han väl klev ut på scen på Frihamnen i somras och jag kände hur det brast, av lycka, av ren glädje, så ville jag bara kunna få uppleva det igen, men kanske på ett mer känslosamare sätt. Jag saknar Metaltown. Det var en efterlängtad dröm som gick i uppfyllelse. Jag trodde faktiskt att jag aldrig skulle få se Manson live. Att få uppleva en sådan känsla för att se och höra en idol... Varför var han tvungen att ställa in?

Jag sitter med hörlurar i öronen. Ingen annan musik än Marilyn Manson har spelats i mina öron idag. Förutom när mamma satte på Kent förut, men sch, det räknas inte. På tal om hörlurar, mina hörlurar till mobilen pajade häromdagen, dom som uteslutar precis allt annat ljud. Jag åkte verkligen in i min lilla egna värld varje gång jag hade dom, jag hörde inget, bara min musik, musik som bara jag kunde höra, musik som fick mig att tro att dagarna skulle bli bra. Nu har jag mina gamla hörlurar, och dom suger! Högsta volym med dom var som nåt mellanläge på dom andra jag hade. typ. usch, jag irreterar mig massor på att jag hör människorna på bussarna prata, när bilar åker förbi osv. Fast på ett sätt är det ju bra, jag har kommit tillbaka till verkligheten.

Mamma och syster min har gått och lagt sig. Pappa sitter i pannrummet och håller på med datorn. Jag är inte trött, men är tvungen till att lägga mig. Lär ligga uppe hela natten, lyssna på Manson när jag samtidigt tänker på det ena och det andra. Och OM jag somnar, vilket jag är väldigt osäker på, så kan jag satsa flera miljoner på att jag kommer drömma om hur det skulle ha varit i Malmö Arena och se Manson live igen.

Godnatt!