Kan någon säga mig vad ordet "liv" är för något?

Idag har jag och mamma varit i Allum och köpt massvis med saker. Dels köpte mamma en klänning som jag ska ha på mig på avslutningen, nagellack och ett färgglatt linne.
Under dem senaste dagarna har jag tydligen varit väldigt färgglad enligt vissa.
Jag kanske börjar acceptera det mesta omkring mig nu, jag kanske vågar allt mer nu för tiden, faktiskt. Det är väldigt svårt att tro, men jag tror faktiskt att det här är grunden av min start till att försöka bygga upp ett nytt och bra liv. Visst, jag kanske inte är så social...än, men det har jag inte varit på över 3 år så det kommer väl med tiden antar jag, jag börjar ju åka allt mer till stan nu för tiden och träffa folk. Men det kommer fortfarande dem dagarna då jag bara sitter hemma och har allmänt tråkigt, bara slösar bort tiden på att sitta framför TV:n eller datorn. Självklart kan jag inte åka in till stan varje dag, men vad ska jag hitta på egentligen? Jag har aboslut inget annat att göra än att åka in till stan om jag inte är hemma och segar. Det jag har kan jag inte kalla för ett liv. Livet rinner iväg och jag gör inget åt det, jag låter livet rinna iväg. Jag vet mycket väl att jag har mina rätt så bra perioder och perioder då allt är som ett helvete. Jag har börjat acceptera det nu, accpeterat att jag faktiskt inte är som alla andra. Jag är inte som dem, jag är en av dem som sticker ut ur mängden. Men jag har fortfarande inte vågat ta steget in till ungdomsmottagningen. Jag har pratat och tjatat i månader om att jag ska göra det, men det blir aldrig av. Jag klarar det helt enkelt inte. Jag är för svag. Jag kan inte, jag är för feg. Hjälpen till en värld utan skärandet flyger förbi mig flera gånger, men jag vet att jag aldrig kommer sluta skära mig helt. Att skära mig är något som ligger i min kultur och utan det klarar jag mig inte. Jag finner tröst i skärandet, konstigt nog. Jag vet att jag behöver hjälp att få mig själv att sluta skära mig så mycket jag har gjort under dem senaste 2 åren, men jag kommer inte klara det. Visst, det hänger på mig, men ingen annan skulle glädjas av det. Mina föräldrar har aldrig frågat mig vad jag har gjort på armarna när dem blir fulla av skärsår som sedan blir ljusrosa, små ärr, ingen runt omkring mig bryr sig om dem såren som finns på armarna och därför har jag ingen lust alls till att gå till en kurator och be om hjälp. Varför skulle jag? Ingen annan skulle glädjas av det, ingen bryr sig och därför känner jag ingen mening till det.
Jag har inget liv längre. Det försvann för flera månader sen. Det försvann när jag allt mer och mer började förstå att jag började dra mig undan och låsa in mig i min egna lilla värld. Jag kan fråga mig själv flera gånger varför jag inte försöker få kontakt med fler personer, varför jag drar mig undan så fort jag ha folk runt omkring mig, varför jag inte är så social som jag borde? Om jag var social nog, träffade folk flera gånger i veckan så skulle jag inte ha tid till att sitta och inte göra någonting, jag skulle vara aktiv hela tiden. Snart är det sommarlov, hur fan ska det gå då? Vad ska jag göra veckan innan Metaltown? Och vad ska jag göra i dem 7-8 veckorna efter det?
Jag vet ingenting längre. Jag håller på att tappa kontrollen - igen.
Om jag bara kunde få att ett bra liv som dem andra. Det skulle göra allt så mycket lättare.